Kvitt eller dubbelt med misplar och (rosen)kvitten?

I vår trädgård växer det mycket frukt och bär. I samband med att vi flyttade hit fick jag också bekanta mig med tre nya fruktsorter; kvitten, rosenkvitten och mispel. Kvitten är helt oätlig som den är, den luktar ljuvligt, nästan lite som ananas och blir himmelsk när den kokas. Jag har provat att göra både kvittenmarmelad med kardemumma samt en kvittenpasta (som kvittenkonfekt) med citron och vanilj. Av allt jag har testat denna sommar är nog kvitten sommarens höjdpunkt. Det ska tilläggas att alla kvittenberedningar passar jättebra till ost och då särskilt getost.
Mispel är en annan trevlig frukt som skall ätas fullmogen, nästanövermogen. Jag läste en dikt häromdagen som hette "bland misplar och rönnbär" från en gammal bok vi har här i huset. Dikten började med "Åh du ljuvliga snart förruttnade fruktkött..." Och det är precis så det är, man njuter mispel när den är alldeles mjuk och övermogen. I en bok jag har lånat av min matkunniga vän Melissa som heter Forgotten skills about Cooking står det att mispel passar bra som gelé. Sagt och gjort. Det blev mispelgelé helt enkelt. Med kanel och citron. När man kokade mispel blev smaken väldigt djup och kraftfull. Den antar helt nya platser i gommen.

Den tredje nya bekantskapen för mig är rosenkvitten och den ska, likt mispel, plockas in efter att första rosten lagt sig. Skalet är stenhårt, frukten är liten och ser ut lite som ett äppel och ett päron tillsammans, precis som sin släkting kvitten. Men rosenkvitten är sur som ättika, eller egentligen som citron. Jag drog därför ur all fruktsaft från dem och frös ner som små kuber. Det kan passa bra till vattenbringaren eller matlagningen tänkte jag. Ett bättre "nära" konsumtionsalternativ till citronen.