Sim salabim så var strävan borta!

Jag har snöat in på många saker den sista tiden. Framförallt så gillar jag att vara "smart" när det gäller att bunkra och buffra säsongens mat-skatter. Det kan vara allt från hur man förvarar sin odlingsskörd till hur man hamstrar det man finner i skog och mark. I somras och i höstas plockade jag en hel del svamp och några slånbär för att testa slånbärslikör. Men någon likör blev det aldrig. Sedan roffade jag åt mig valnötter från mina pärons valnötsträd, plockade in mängder med äpple och päron från vår trädgård här hemma och skördade chillis i växthuset. Allting gick i omgångar och hur man väljer att förvara sina skatter kan ibland avgöra hur schysst det sedan känns att konsumera dem. Och valet kan också många gånger vara en livsförsäkring. Ve och fasa om all svamp förgås för att strömmen försvinner i ett par dagar eller om äpple måste kastas för att de är övermogna. Jag tycker att de alternativ som kostar minst i energi kombinerat med lång livslängd är mest intressant. Givetvis ska det inte äventyra varken smak eller upplevelse av det som man förvarar. Och näringsämnena ska gärna inte heller gå helt förlorade.


Ett sätt som stämmer in på detta är torkning. I alla fall för en hel del grönsaker och frukt. Jag hade nog inte gått in så mycket för torkning denna sommar och höst om det inte var för att det blev så enkelt med den mattork jag fick i 30-års present. Här hemma finns det heller inte en 200-liters frys, men väl hyllplats räknat i meter och två matkällare. Det fanns därför ingen anledning att sluta plocka svamp i mitten av september eller att inte gå loss på samtliga äpplen och päron från vår trädgård. Jag torkade därför äppelringar, päronskivor, trattkantareller, trumpetsvamp, blöta valnötter, bäckmynta från traktens å, slånbär från heden och chilis från växthuset.

Om man inte vill torka på en mattork kan man välja andra mer energi-effektiva alternativ som till exempel ovanför en eldstad. Här hemma har jag hängt upp ett tråg ovan vedspisen. För äpple och päron som annars tar lång tid i en el-driven tork är detta ett bättre alternativ. Svamp, däremot, torkade på 3-4 timmar i torken och därför blev det ett bättre alternativ ansåg jag. Har man torra utrymmen hemma som inte är för kalla fungerar också de utmärkt till svamp eller liknande.


Man kan i princip torka vad som helst men med varierat resultat. Ett tips är att inte torka för kort tid - finns det fukt kvar i t.ex. fruktköttet kan det inte förvaras lika länge. Risken finns att det möglar. Det bästa sättet att förvara den torkade frukten eller svampen är i mörker och så torrt som möjligt. Glasburkar fungerar bra om de kan slutas tätt och hålls i mörker. Ett projekt inför nästa år är slånbär för det blev jädrarimej sjukt gott att äta torkat. Färskt är det ju ingen höjdare, blir strävt i hela munnen. Slånbär är tydligen super-rikt på både C-vitamin och antioxidanter. Gött att gå o-sjuk (frisk) hela 2012, peppar peppar.

Vit som i veranda

Till vårt hus finns det en tillbyggd inglasad veranda. En inglasad veranda till huset har många fördelar. Till exempel kan man vara mycket aktiv på verandan med olika aktiviteter, av dem kan nämnas; för-odling, whiskey-, vin- och te-aftnar (i den ordningen), middagar från tidig vår till sen höst, kvällsläsning, en sval barnvagnssovplats under den kalla delen av året, värme-uppsamlare på sommaren för att nämna några. Om man dessutom gillar sin veranda för hur den ser ut blir upplevelserna där ännu trevligare. Vår veranda såg ungefär ut som en bastu. Eller som en fjällstuga. Och en sådan association ville vi inte få på vår veranda. Dessa platser må vara trevliga på sitt sätt, men inte här på vår gård, på vår veranda. Vi bestämde oss för att ändra om lite. Till skillnad från resten av huset har vår veranda högt i tak så det fanns plötsligt också mycket plats och rymd! En ljus vit veranda skulle dessutom ge en ännu större rymdkänsla.


Dokumentation av vår furu-bastu-fjällstuge-veranda innan den gjordes om!


Och nu ser alltså verandan ut så här istället och vägen till "vit som i veranda" har varit innehållsrik. Jag har försökt att dokumentera längs vägen.

Som ni kan gissa er till har furu målats (och kvistlackats), ett skåp har slipats och målats. Lite har jag sytt, en hylla fick målas och sättas upp. Roligast var när den gamla damuschangen (hur stavas det?) tvättades. En mycket uppskattad bebislek!



Efter att verandan blev klar har vårt lilla kök, som ligger innanför verandan, fått mycket mera ljus. Men köket skall också göras om, eller i alla fall målas till att börja med. Det är ett projekt som väntar, linoljefärger ska blandas och köksskåps-beslag bytas ut med mera med mera.

Vem är det som tar alla våra höns?

Kan man bo på en gård utan djur? Ja, det kan man kanske. Men nej, det är inte så många som gör det. Möss brukar ju alltid leta sig in vare sig man vill det eller inte, andra skaffar en katt och merparten håller sig med både får, höns och kor. Jag känner även till de som både har kanin och ankor numera, så möjligheterna är många. Vi har i dagsläget höns. Jag undviker att använda aldrig framför eller i samband med djurfunderingar, för jag vet att det kan komma att omvärderas. Barn gillar djur till exempel och min partner gillar djur. Så det står kanske ett russ i stallet om några år, eller så stallas det får där till nästa vinter? Jag är numera semi-vegetarian efter att ha varit vegan i nästan 9 år. Då åt jag inget levande överhuvudtaget dvs inga djurprodukter alls - inte ens om de var hittade i en container. Nu har det gradvis förändrats. Hit hör till exempel äggen från våra höns.

Höns är bra på så många sätt: de ger utmärkt med gödsel, de är ytterst duktiga på att picka och rensa i jorden (om man bara ser till att de rör sig där man vill ha dem, dvs inte i trädgårdslandet eller i, gud förbjude, i perenn-rabatten!!:). Och äggen ger hönor eller ja, tvärtom. Ägg är både gott och proteinrikt, extra gott när man inte ätit det på väldans väldans länge! Att ta ägg från höns ser jag inte som en konflikt mot veganismen så länge djuren får gå fritt och de mår bra. Man kan dock inte ha för många tuppar i en hönsflock och av alla kycklingar som kläcks brukar cirka hälften vara tuppar, så där har man ett litet problem att lösa. Vissa ger bort sina tuppar till andra som vill äta dem, andra ser till att nacka dem själv. För det ska nämnas att ju fler tuppar, desto mindre ägg. Den gyllene tupp-siffran är förmodligen 1 eller 3. Två tuppar brukar ha svårt att komma överens om rangen, undantag finns dock om man har fadern och sonen i sitt hönshus.
Vår hönsflock har dessvärre gradvis minskat. Vi hade 24 djur i somras, men det var innan duvhöken varit på besök hos oss. När duvhöken dyker upp springer alla höns snabbt in under buskarna. Tuppen har som uppgift att varna sin flock, men ofta hinner inte alla hönor ta skydd. Är man själv på gården när höken kommer, flyger den snabbt förbi för den gillar inte människor. I helgen när jag räknade hade vi bara 21 djur: 9 (alldeles för många) tuppar och 12 hönor. De senaste dagarna har dock hönor sakteliga ätits upp av någon mystisk och grym besökare i vår hönsgård. Denne oinbjudne gäst gömmer sina huvudlösa byten långt in under husknuten av hönshuset så att man knappt ser dem om man inte tittar extra noga. Vi misstänker att det kan vara en mård. Men alla bevis stämmer inte riktigt. Mården brukar nämligen inte nöja sig med ett byte - den roffar gärna åt sig så många den kan vid ett och samma tillfälle. Lönnmord kan man säga.Vi har däremot bara förlorat ett djur åt gången. Men mården kan komma på återbesök.

Dörren som står på glänt på bilden är dörren in till hönsens "sovrum". Detta är den bättre och mård-säkraste konstruktionen av vårt annars ganska risiga (men dock turkosa) hönshus. Mittensektionen innebär "matrummet" för hönsen medan den bortre delen är fylld med halm som vi har som strö till hönsen. Från matrummet kan hönsen sedan vandra ut i en inhägnad hönsgård som vi utnyttjar när vi inte är hemma, annars går hönsen fritt som de vill. Från hönsgården kan rovdjur från ovan lätt angripa en höna om den skulle vilja - man kan därför sätta upp ett häng-nät som skydd om man vill. En mård kan lätt gräva sig in i gården och vidare in i hönshuset. Nu har vi dock gått över till operation säkerhet. Vi vill ju inte att fler hönor skall ätas från vår flock. Våra hönor var kycklingar hela sommaren (vi hade 17 kycklingar då) och har i princip bara ätit upp sig och vuxit sedan vi fick dem. Man kan få vänta i flera dussin veckor innan hönsen är ägg-mogna. Och efter sommaren byter hönsen gärna sina fjädrar, de ruggar, för att klara de låga vintertemperaturerna som väntar. Under ruggningen läggs det lite ägg (läs: inga). Sedan kommer vintern. På vintern är det kallt och hönsen vill mest sitta på en pinne i sitt sovrum medan vintern passerar på andra sidan väggen. Som på sparlåga. Och kläcks det kycklingar sent på hösten/tidig vinter så är det sällan de klarar vinterns hårda klimat. Så skälen är många till att man absolut inte vill förlora alla sina höns på vintern till en oinbjuden gäst.

Den sista hönan vi förlorade hade bruna fjädrar, det är de som skymtar längst upp på bilden. Det andra är spår från vår gäst. Kanske är det någon som vet vilken besökaren är? Spaningsteamet ser fram emot tips. De kan ringas in eller så kan man lämna ett anonymt meddelande här. Tips som leder till framgång kommer att belönas.

Kvitt eller dubbelt med misplar och (rosen)kvitten?

I vår trädgård växer det mycket frukt och bär. I samband med att vi flyttade hit fick jag också bekanta mig med tre nya fruktsorter; kvitten, rosenkvitten och mispel. Kvitten är helt oätlig som den är, den luktar ljuvligt, nästan lite som ananas och blir himmelsk när den kokas. Jag har provat att göra både kvittenmarmelad med kardemumma samt en kvittenpasta (som kvittenkonfekt) med citron och vanilj. Av allt jag har testat denna sommar är nog kvitten sommarens höjdpunkt. Det ska tilläggas att alla kvittenberedningar passar jättebra till ost och då särskilt getost.
Mispel är en annan trevlig frukt som skall ätas fullmogen, nästanövermogen. Jag läste en dikt häromdagen som hette "bland misplar och rönnbär" från en gammal bok vi har här i huset. Dikten började med "Åh du ljuvliga snart förruttnade fruktkött..." Och det är precis så det är, man njuter mispel när den är alldeles mjuk och övermogen. I en bok jag har lånat av min matkunniga vän Melissa som heter Forgotten skills about Cooking står det att mispel passar bra som gelé. Sagt och gjort. Det blev mispelgelé helt enkelt. Med kanel och citron. När man kokade mispel blev smaken väldigt djup och kraftfull. Den antar helt nya platser i gommen.

Den tredje nya bekantskapen för mig är rosenkvitten och den ska, likt mispel, plockas in efter att första rosten lagt sig. Skalet är stenhårt, frukten är liten och ser ut lite som ett äppel och ett päron tillsammans, precis som sin släkting kvitten. Men rosenkvitten är sur som ättika, eller egentligen som citron. Jag drog därför ur all fruktsaft från dem och frös ner som små kuber. Det kan passa bra till vattenbringaren eller matlagningen tänkte jag. Ett bättre "nära" konsumtionsalternativ till citronen.