Fröer ska beställas!

Nu när man så smått börjar tänka att våren snart kommer, visar vintern sina framfötter. Inte mig emot egentligen - både skinande sol och gnistrande frost har ju visat sig samtidigt. Och det är aldrig fel! Tidigt i förmiddags var jag och Zäta ute för att titta in vår trädgård och känna på snö för första gången och då såg vi att fina kristallmönster formats på verandafönstret.
Zäta kollar in snön från andra sidan fönstret.

Idag kom katalogen från Runåberg. Och det är med andra ord dags att snart beställa fröer. Tidigt på våren kan man hinna med att så och skörda asiatiska kålsorter innan växthuset upptas av till exempel paprika, tomat och chillis under de varmare månaderna (maj/juni och framåt). Tomat och chilli kan man dock snart sätta i jorden - man driver ju upp dessa plantor inomhus först och främst. Till en början även under lampa. Samma sak gäller för kålsorterna. Fördelen är att de är ännu tidigare än tomat och chilli (vi ska odla kålsorterna mizuna och pak choy bl.a). Efter att de kommit upp och efter att det blivit en aning varmare ute kan de sedan sättas ut i växthuset. De växer snabbt och har man tur hinner man med några skördar per planta. Inte mej emot. Båda dessa kålsorter är underbara att woka (kanske kan man göra kimchee på någon?) och de har båda en god egensmak. Mizuna heter till exempel också spider mustard på engelska, vilket hintar om dess smak-egenskaper?!
Till vårt ställe finns det ett gammalt växthus som vi odlade tomater i förra året. Växthuset är inte så stort, men absolut tillräckligt stort för ett dussin tomatplantor, lite gurka, basilika och chilli med mera. Bilden ni ser är tagen sent i höstas då vi tog ner alla våra tomater.

Vill man å andra sidan odla mycket och rejält, kan vårt växthus vara i minsta laget. Vi har därför bestämt oss för att även smälla upp ett stort bågväxthus som är 14*3 meter stort och som min käre sambo Nisse har i sina ägor. För att förbereda inför detta växthus, har Nisse plöjt marken där växthuset skall stå.
Här är den snygga traktorn som vi lånat för plöjningsarbetet. Bilden är tagen av Nisses pappa, Thomas.


Det här är en snygg plog tycker jag, eller är det en plog?


Bakom vårt hus ligger en stor äng. På samma äng växer våra vilda ostronskivlingar. En del av ängen kommer till våren att vara platsen för vårt stora bågväxthus. Man kan se var det är plöjt för detta. Denna bild är också tagen av Thomas.

I somras provade vi att göra ett litet grönsaksland som vi grävde upp för hand. Inte jag egentligen. Jag hade precis förlöst ett barn, men Nisse och hans föräldrar ställde upp. Det är tungt att gräva upp för ett land! Vi fick inte ett så gott resultat på vårt lilla land. Storleken i sej gjorde att vi aldrig riktigt ansträngde oss för att det skulle kunna växa mycket och bra. Jag hittade en gammal bild från juli förra året. Allt var så grönt!

Men nu har alltså vårt land vuxit en del, en 15 * 20 meter har det blivit mot tidigare 3*12. Det ska sägas att förutsättningarna 2012 mot de vi hade 2011, är några helt andra. Eftersom vi flyttade till huset i juni ena veckan och fick barn den andra, kom plantorna i marken först i juli, vilket rent odlingsmässigt sett är väldigt sent. Men som nyblivna föräldrar helt förståeligt.




I juli planterade vi ett fåtal plantor däribland kål, broccoli och nya zeeländsk spenat.


I förgrunden ser ni intagna gröna tomater som kan användas till tomatchutney, i bakgrunden ser ni vår vitlöksbädd med skydd för hönsen (gallret) samt vår upplöjda köksträdgård! Vår äng sträcker sig ända fram till granarna längst bort i bild.

Säsongen 2012 kan därmed ge en massa goda resultat hoppas vi. Nu måste jag sluta och gå ut och stänga in våra kära höns ordentligt. Snart skriver jag igen och rapporterar om nya fräscha rum som blivit uppstyrda med färg och flärd!

Inte igen - nu får det vara nog!

För några veckor sedan skrev jag om våra pollor. Att vi hade en oinbjuden gäst. Sedan dess har vi varit extra noga med att stänga in dem i det säkraste utrymmet på natten. Resultatet har varit gott. Och äggen har också blivit flera - det märks att fler ljustimmar påverkar äggläggningen i positiv bemärkelse.

Visste ni att ägg anses vara den produkt som ger mest protein jämfört med insatserna, om man håller sig från de högteknologiska driftsformerna?

Men så i morse när jag skulle släppa ut våra kära fjäderfä möttes jag av (ytterligare) en död höna utanför hönshuset. Den stackare hade nog inte satt sig i det säkra förvaret innan dörren stängdes sent igår kväll. Det får bli hårdare tag framöver. Gästen ska inte gå fri om vi får bestämma. När det problemet är löst måste vi införskaffa oss fler höns med tanke på alla som gått bort för oss under hösten.
Ibland är det inte lätt att vara tupp heller, eller i alla fall inte om man inte står högt på listan av rang. Vår tupp-herre saknar namn men han är snabb på att säga till sina tupp-kollegor om vilken höna som är hans!

Gammalt och nytt, att mjölksyra och koka in

I december och januari är det tiden då mjölksyraburkarna kan öppnas och avnjutas. Att det är först då har sin förklaring i att det nästan tar 10 veckor att mjölksyra om man endast utgår från råvaran och inte tillsätter egna mjölksyrabakterier. Och grönsakerna det vill säga morötter och kål i det här fallet, skördar man först i oktober/november. Mjölksyrning fick konkurrens i 1900:talets Europa i samband med att kylskåpet kom. I Ryssland och även i Tyskland äts det dock mycket surkål och många länder i Östeuropa har fortfarande en stark tradition av mjölksyrning.

Mjölksyrning är ypperligt att göra på den del av skörden som inte klarar att sparas för hela vintern. Vi rensade ut de mest skadade morötter och valde att mjölksyra dem. Resten fick hängas i en säck i matkällaren. Men att fortsätta att gå över rotfrukterna i matkällaren är dock ingen dum idé - mjölksyrning kan man göra hela året. Det finns också olika sätt att förvara rotfrukter i matkällaren men mer om detta tänkte jag rapportera en annan gång.

Till vänster i bild, i kruset, ligger de inkokta rödbetorna. Den halvätna burken innehåller (beroendeframkallande) kimchee tätt följt av mjölksyrade morötter.

Att mjölksyra grönsaker är jäsningsprocess där nyttiga bakterier, mjölksyrabakterier, utnyttjas för att spjälka socker och omvandla andra ämnen till mjölksyra. Produkten från mjölksyrning är rik på antioxidanter, C-vitamin och även B12. Att äta mjölksyrade grönsaker stärker med andra ord inte bara immunförsvaret utan har en rad goda egenskaper. Personligen gillar jag att man gör ett digert arbete i november med att skära upp grönsaker och stoppa ner dem i burkar för att sedan förvara dem på lämplig plats varifrån man sedan plockar fram härligheterna allteftersom att vintern passerar revy. När det sedan är vår och dags för en ny säsong kan det gärna bli glest på hyllan för då finns det andra grönisar där ute i landet som vill upp. Och, bäst av all: mjölksyrade grönsaker kan hålla i flera år om de är tätt förslutna i burkar. Snacka om energi- och näringsvinster.

Jag har testat två olika typer av mjölksyrning i år, en som går fort och där man tillsätter bakterierna själv medan den andra metoden tar ca 10 veckor och där bakterierna växer till under själva processen. Innan du känner dej helt vilsen, tänker jag förklara allting från början så att det blir enkelt att förstå.

För att mjölksyra morötter behöver du
1. Morötter i det antal kg du önskar
2. Salt, dvs 1 msk salt/kg morötter
3. Smaksättning, (jag använde fänkål+anis ca 1 tsk totalt/kg morot och lite ingefära i vissa burkar).
4. Kålblad som är konkavt/konvext beroende på vilken sida du tittar på, som du kan använda som lock överst i din burk.
5. En konserveringsburk med gummiring som är steriliserad (dvs kokad). Använd gärna större burkar från 1 liter och uppåt.

Skala och skär moroten i slantar (man kan också riva om man vill det, själv föredrar jag slantar). Väg upp dina morötter och lägg var kilo för sig med salt och smaksättning. Blanda ut saltet väl och låt grönsakerna vätska ur i ca 1 h. Pressa ur vätskan så gott det går men gör dej inte av med vätskan. Pressa sedan ner så många morötter du kan i burken. Använd din knytnäve. Fyll burken ända upp och se till att dina morötter hela tiden befinner sig under vätskenivån. Längst upp innan du tillsluter burken lägger du sedan dina två kålblad med ryggarna mot varann närmast mot locket så att kålen trycker resten av grönsakerna ner i vätskan. När du kommit så här långt ska du ställa dina burkar i ett mörkt rum vid minst 18 grader (gärna varmare). Jag ställde mina på varmvattenberedaren för den är alltid varm dygnet runt. Efter 14 dagar flyttar du sedan dina burkar till ett något kallare utrymme, typ 15 grader. Där ska de stå i 14 dagar. Efter denna tid behöver morötterna närmare sex veckor till i vila i ett svalt utrymme för att uppnå bästa smak. Kan man inte hålla sig som jag själv, kan man givetvis smaka dem tidigare, men ju mer man väntar desto syrligare blir smaken och den sura, stickande känslan blir mjukare. Det blir godare och godare helt enkelt. Kan det bli bättre?

Släng inte dina sista gröna tomater från växthuset trots att de inte hunnit mogna - koka chutney på dem! Jag har använt ingefära, vitlök, äpple, och lök tillsammans med mina gröna tomater (eventuellt kan man ha russin i också). Honung passar utmärkt som sötning tillsammans med socker eller råsocker. Perfekt till indisk mat, omelett eller liknande.

Ett annat mjölksyrerecept som jag provade i somras och som jag då och då gör mer av, kommer ursprungligen från Sydkorea. Jag minns själv när jag var där för tio år sedan att jag älskade den där starka, vitlökssmakande kålen som man åt till allt nästan jämt och det var därför så kul att jag såg ett program av Camilla Plum där hon visade hur man gjorde. Camilla Plum är för övrigt min kära svärmors stora favorit så jag får tacka henne för tipset. Camilla Plum bor på en gård i Danmark och beskrivs av många som en matkonstnär. På sin gård odlar hon och håller djur och man man komma dit och besöka henne och gården om man så önskar. På dansk tv har hon haft många program där hon lagar mat och snackar så dejligt.

Att göra Kimchee som det heter går på två dagar. Och det håller länge och smakar ljuvligt. Receptet för Kimchee hittar du här.

Utöver mjölksyrningen har jag också kokt in rödbetor enligt ett recept från 40:talet. Boken hittade min sambo Nisse på en loppis i somras. I den står det många fiffiga sätt att förvara och konservera olika livsmedel. Inläggningen med rödbetor skall kunna njutas av i ett år enligt recept-skaperskan. Inte dumt alls och rödbetorna läggs in hela i ett krus, jag använde ett 12L krus från Wallåkra. Fungerade utmärkt.

För att koka in rödbetor behöver du;

Bilden är tagen från boken "Konserveringsboken - Allt i ett", Bok och Reklam, Stockholm 1942. (Sveriges Handelsträdgårdsmästareförbund).

Bilden är från hyllan i vår kall-hall/entré. Här förvarar vi sylt och marmelader som är exempel på en annan typ av förvaring för de mer söta livsmedlen. Det är inte alla som gillar sylt och sött och de brukar nog snarare frysa in frukt och bär. Här hemma gör vi både och men hyllan har vunnit mest denna säsong. Hur gott smakar inte björnbärssylt mitt i vintern eller äppelmos på havregröt i februari? Jag verkligen älskar att de gamla traditionerna är så resurssnåla på både energi- och kraft utan att smak eller upplevelse får ta stryk. Gammalt blir till nytt helt enkelt!

Från den suddigare punkten till den klarare ser vi inlagda päron, dito chutney, plommonsylt, körsbärssylt, röd vinbärssylt, äppelmos, mispelgelé, sweet chili sås, björnbärssylt, kvittenmarmelad och tomatchutney. All frukt (och nästan alla bär och stenfrukter) kommer från gården.

Vegetariska ostron(skivlingar) himma!

Solen hälsas på ängen en novembermorgon

I takt med att sommaren gick mot sitt slut här på gården fylldes skafferiet med insamlade skatter. På hyllorna trängs sylt och marmelader och det blev dags för hösten att närma sig. Jag är sedan barnsben en passionerad svampplockare. Som barn åt jag inte svamp men jag välkomnades ofta med ut i svampskogen då mina ögon var friska, snabba och pigga. Jag tyckte det var roligt att leta trattkantareller bland löven eller springa ikapp till den stolta fjällskivlingen på ängen. När jag bodde i Malmö blev det dock sällan tid för svamp. Dels saknade man en bil för att ta sig ut till någon riktig skog, dels hade man inte riktig koll på var svampskatterna växte. Som tur är har detta ändrats drastiskt med tiden. I och för sig bjöd denna svampsäsong på kolossala mängder svamp men jag kan nog inte säga att jag känner många som har svamp växande i sin trädgård. När det förefaller sig så behöver man plötsligt inte hemlighålla sina gömmor längre - bara det känns ju nytt och spännande!


Här hemma har det vuxit nejlikbroskskivling utanför stora entrén, stolt fjällskivling intill staketet mot tallarna och både blåmusseron och även ostronskivling på ängen. Otroligt roligt såklart. Jag tänkte ägna detta inlägg åt den senare svampen som bär med sig en alldeles egen smak och som man faktiskt kan prova att odla själv. För att odla svamp krävs det egentligen inte så mycket, svampmycel, något substrat som svampen kan växa på (tidningspapper, träd, halm eller liknande), mörker, fukt och gynnsamma temperaturer. Just ostronskivling är en lite svårare svamp att odla, men eftersom svampen hittades tillsammans med en massa mycel på den gran-stubbe där ostronskivlingarna växte, tänkte jag och min sambo att det var värt att ge det en chans. Granstubbar tillhör inte de vanligare trädsorterna som ostronskivlingen föredrar så därför tror vi att denna vilda sort kanske kan vara lämplig att testodla på andra mer lättnedbrytbara trädsorter.

Så här ser den ut, vår kära ostronskivling. Här växandes på en av våra granstubbar på ängen!

Förfaringssätten för att odla ostronskivling är flera. Vi valde att ympa in ostronmycel i tre olika trädgrenar (stubbar som vi sågade från friska växande träd). I de olika trädgrenarna borrade vi sedan hål. Vi hade poppel, björk och gran. Mycelet som vi tog från stubben på ängen lade vi sedan ner i hålen, vi täckte med lite tidningspapper och pluggade igen med paraffin för att försäkra att det blev lufttätt. Det är viktigt att försöka jobba så rent som möjligt vid ympningen och vi hade därför plasthandskar på oss hela tiden.




Bilderna från ovan visar, håltagning (1), mycel från grässtrån ympas ner (2), tidningspapper läggs ovanpå (3) och tillsist täcks hålen med parrafin (4)
Nu ska vi bära ner våra stubbar i vår fuktiga matkällare och låta svampmycelet föröka sig där nere i mörkret en ca 6-8 veckor. Sedan ska fruktkropparna sakta växa fram och om några månader kanske vi ser svampar som dyker upp. Här hemma är vi oense om när detta kan inträffa. Jag tror om ganska snart, medan min sambo tror nästa höst. Vi får väl se vem som får rätt - håll tummarna för ostronen!

Sim salabim så var strävan borta!

Jag har snöat in på många saker den sista tiden. Framförallt så gillar jag att vara "smart" när det gäller att bunkra och buffra säsongens mat-skatter. Det kan vara allt från hur man förvarar sin odlingsskörd till hur man hamstrar det man finner i skog och mark. I somras och i höstas plockade jag en hel del svamp och några slånbär för att testa slånbärslikör. Men någon likör blev det aldrig. Sedan roffade jag åt mig valnötter från mina pärons valnötsträd, plockade in mängder med äpple och päron från vår trädgård här hemma och skördade chillis i växthuset. Allting gick i omgångar och hur man väljer att förvara sina skatter kan ibland avgöra hur schysst det sedan känns att konsumera dem. Och valet kan också många gånger vara en livsförsäkring. Ve och fasa om all svamp förgås för att strömmen försvinner i ett par dagar eller om äpple måste kastas för att de är övermogna. Jag tycker att de alternativ som kostar minst i energi kombinerat med lång livslängd är mest intressant. Givetvis ska det inte äventyra varken smak eller upplevelse av det som man förvarar. Och näringsämnena ska gärna inte heller gå helt förlorade.


Ett sätt som stämmer in på detta är torkning. I alla fall för en hel del grönsaker och frukt. Jag hade nog inte gått in så mycket för torkning denna sommar och höst om det inte var för att det blev så enkelt med den mattork jag fick i 30-års present. Här hemma finns det heller inte en 200-liters frys, men väl hyllplats räknat i meter och två matkällare. Det fanns därför ingen anledning att sluta plocka svamp i mitten av september eller att inte gå loss på samtliga äpplen och päron från vår trädgård. Jag torkade därför äppelringar, päronskivor, trattkantareller, trumpetsvamp, blöta valnötter, bäckmynta från traktens å, slånbär från heden och chilis från växthuset.

Om man inte vill torka på en mattork kan man välja andra mer energi-effektiva alternativ som till exempel ovanför en eldstad. Här hemma har jag hängt upp ett tråg ovan vedspisen. För äpple och päron som annars tar lång tid i en el-driven tork är detta ett bättre alternativ. Svamp, däremot, torkade på 3-4 timmar i torken och därför blev det ett bättre alternativ ansåg jag. Har man torra utrymmen hemma som inte är för kalla fungerar också de utmärkt till svamp eller liknande.


Man kan i princip torka vad som helst men med varierat resultat. Ett tips är att inte torka för kort tid - finns det fukt kvar i t.ex. fruktköttet kan det inte förvaras lika länge. Risken finns att det möglar. Det bästa sättet att förvara den torkade frukten eller svampen är i mörker och så torrt som möjligt. Glasburkar fungerar bra om de kan slutas tätt och hålls i mörker. Ett projekt inför nästa år är slånbär för det blev jädrarimej sjukt gott att äta torkat. Färskt är det ju ingen höjdare, blir strävt i hela munnen. Slånbär är tydligen super-rikt på både C-vitamin och antioxidanter. Gött att gå o-sjuk (frisk) hela 2012, peppar peppar.

Vit som i veranda

Till vårt hus finns det en tillbyggd inglasad veranda. En inglasad veranda till huset har många fördelar. Till exempel kan man vara mycket aktiv på verandan med olika aktiviteter, av dem kan nämnas; för-odling, whiskey-, vin- och te-aftnar (i den ordningen), middagar från tidig vår till sen höst, kvällsläsning, en sval barnvagnssovplats under den kalla delen av året, värme-uppsamlare på sommaren för att nämna några. Om man dessutom gillar sin veranda för hur den ser ut blir upplevelserna där ännu trevligare. Vår veranda såg ungefär ut som en bastu. Eller som en fjällstuga. Och en sådan association ville vi inte få på vår veranda. Dessa platser må vara trevliga på sitt sätt, men inte här på vår gård, på vår veranda. Vi bestämde oss för att ändra om lite. Till skillnad från resten av huset har vår veranda högt i tak så det fanns plötsligt också mycket plats och rymd! En ljus vit veranda skulle dessutom ge en ännu större rymdkänsla.


Dokumentation av vår furu-bastu-fjällstuge-veranda innan den gjordes om!


Och nu ser alltså verandan ut så här istället och vägen till "vit som i veranda" har varit innehållsrik. Jag har försökt att dokumentera längs vägen.

Som ni kan gissa er till har furu målats (och kvistlackats), ett skåp har slipats och målats. Lite har jag sytt, en hylla fick målas och sättas upp. Roligast var när den gamla damuschangen (hur stavas det?) tvättades. En mycket uppskattad bebislek!



Efter att verandan blev klar har vårt lilla kök, som ligger innanför verandan, fått mycket mera ljus. Men köket skall också göras om, eller i alla fall målas till att börja med. Det är ett projekt som väntar, linoljefärger ska blandas och köksskåps-beslag bytas ut med mera med mera.

Vem är det som tar alla våra höns?

Kan man bo på en gård utan djur? Ja, det kan man kanske. Men nej, det är inte så många som gör det. Möss brukar ju alltid leta sig in vare sig man vill det eller inte, andra skaffar en katt och merparten håller sig med både får, höns och kor. Jag känner även till de som både har kanin och ankor numera, så möjligheterna är många. Vi har i dagsläget höns. Jag undviker att använda aldrig framför eller i samband med djurfunderingar, för jag vet att det kan komma att omvärderas. Barn gillar djur till exempel och min partner gillar djur. Så det står kanske ett russ i stallet om några år, eller så stallas det får där till nästa vinter? Jag är numera semi-vegetarian efter att ha varit vegan i nästan 9 år. Då åt jag inget levande överhuvudtaget dvs inga djurprodukter alls - inte ens om de var hittade i en container. Nu har det gradvis förändrats. Hit hör till exempel äggen från våra höns.

Höns är bra på så många sätt: de ger utmärkt med gödsel, de är ytterst duktiga på att picka och rensa i jorden (om man bara ser till att de rör sig där man vill ha dem, dvs inte i trädgårdslandet eller i, gud förbjude, i perenn-rabatten!!:). Och äggen ger hönor eller ja, tvärtom. Ägg är både gott och proteinrikt, extra gott när man inte ätit det på väldans väldans länge! Att ta ägg från höns ser jag inte som en konflikt mot veganismen så länge djuren får gå fritt och de mår bra. Man kan dock inte ha för många tuppar i en hönsflock och av alla kycklingar som kläcks brukar cirka hälften vara tuppar, så där har man ett litet problem att lösa. Vissa ger bort sina tuppar till andra som vill äta dem, andra ser till att nacka dem själv. För det ska nämnas att ju fler tuppar, desto mindre ägg. Den gyllene tupp-siffran är förmodligen 1 eller 3. Två tuppar brukar ha svårt att komma överens om rangen, undantag finns dock om man har fadern och sonen i sitt hönshus.
Vår hönsflock har dessvärre gradvis minskat. Vi hade 24 djur i somras, men det var innan duvhöken varit på besök hos oss. När duvhöken dyker upp springer alla höns snabbt in under buskarna. Tuppen har som uppgift att varna sin flock, men ofta hinner inte alla hönor ta skydd. Är man själv på gården när höken kommer, flyger den snabbt förbi för den gillar inte människor. I helgen när jag räknade hade vi bara 21 djur: 9 (alldeles för många) tuppar och 12 hönor. De senaste dagarna har dock hönor sakteliga ätits upp av någon mystisk och grym besökare i vår hönsgård. Denne oinbjudne gäst gömmer sina huvudlösa byten långt in under husknuten av hönshuset så att man knappt ser dem om man inte tittar extra noga. Vi misstänker att det kan vara en mård. Men alla bevis stämmer inte riktigt. Mården brukar nämligen inte nöja sig med ett byte - den roffar gärna åt sig så många den kan vid ett och samma tillfälle. Lönnmord kan man säga.Vi har däremot bara förlorat ett djur åt gången. Men mården kan komma på återbesök.

Dörren som står på glänt på bilden är dörren in till hönsens "sovrum". Detta är den bättre och mård-säkraste konstruktionen av vårt annars ganska risiga (men dock turkosa) hönshus. Mittensektionen innebär "matrummet" för hönsen medan den bortre delen är fylld med halm som vi har som strö till hönsen. Från matrummet kan hönsen sedan vandra ut i en inhägnad hönsgård som vi utnyttjar när vi inte är hemma, annars går hönsen fritt som de vill. Från hönsgården kan rovdjur från ovan lätt angripa en höna om den skulle vilja - man kan därför sätta upp ett häng-nät som skydd om man vill. En mård kan lätt gräva sig in i gården och vidare in i hönshuset. Nu har vi dock gått över till operation säkerhet. Vi vill ju inte att fler hönor skall ätas från vår flock. Våra hönor var kycklingar hela sommaren (vi hade 17 kycklingar då) och har i princip bara ätit upp sig och vuxit sedan vi fick dem. Man kan få vänta i flera dussin veckor innan hönsen är ägg-mogna. Och efter sommaren byter hönsen gärna sina fjädrar, de ruggar, för att klara de låga vintertemperaturerna som väntar. Under ruggningen läggs det lite ägg (läs: inga). Sedan kommer vintern. På vintern är det kallt och hönsen vill mest sitta på en pinne i sitt sovrum medan vintern passerar på andra sidan väggen. Som på sparlåga. Och kläcks det kycklingar sent på hösten/tidig vinter så är det sällan de klarar vinterns hårda klimat. Så skälen är många till att man absolut inte vill förlora alla sina höns på vintern till en oinbjuden gäst.

Den sista hönan vi förlorade hade bruna fjädrar, det är de som skymtar längst upp på bilden. Det andra är spår från vår gäst. Kanske är det någon som vet vilken besökaren är? Spaningsteamet ser fram emot tips. De kan ringas in eller så kan man lämna ett anonymt meddelande här. Tips som leder till framgång kommer att belönas.