Ljusa dagar (och kvällar) för uteprojekt

Snart ställer vi om tiden till vår (insåg jag) men nästa gång ställer vi om samhället (önskar jag)! I takt med att dagarna blir varmare och ljusare har vi anammat nya rutiner här hemma. Jag har börjat cykla till bussen på morgnarna och den lilla tid som benen trampar mig framåt, lyssnar jag på det mesta genom min ipod eller telefon.

Tidigt i morse lyssnade jag på P1 och historien om Lundin Oil, som är ett svenskägt företag som har härjat nere i Sudan för att rent krasst utvinna olja och tjäna mer pengar till sitt redan ganska välvuxna företag. I Sudan rådde det en konflikt under denna tid, vilken förvärrades i de områden där Lundins verksamhet höll sig aktiv. Hela verksamheten syftade däremot, enligt Lundin själv, till att erbjuda Sudan arbetstillfällen och att ge landet ekonomisk vinning som i sin tur kan ge fart på landets utveckling. Det skulle kunna vara en möjlig utsago när utländska företag sätter igång verksamheter utanför sitt lands gränser, men det är dock inte en självklar effekt. I fallet mellan Sudan och Lundin Oil, vill bland annat Amnesty mena något annat. Jag undrade i mitt stilla sinne vad som kommer att hända när utvinningen av den sista doppen olja är nådd, är det då Saudi Arabien har så många vapen att ingen vill ta sig dit för att finna olja? Ja, mer om detta ska jag inte sia, men det var i alla fall en uppfriskande debatt så där tidigt på morgonen.

När jag kom hem senare på eftermiddagen tog jag och Zäta en sväng i trädgården och tittade in våra senaste projekt. Min sambo har ett stort ympningsprojekt på gång. Grundstammar från trädgården från bland annat plommon får tjäna som stam till kvistar från persika och andra plommonsorter. Om det blir frukt några år senare får vi tålmodigt vänta och se.


Nere från matkällaren har vi också burit upp det andra ympningsprojektet som påbörjades sent i höstas och som jag skrev om då. Nu har de fått komma upp från mörkret, dels för att de hade börjat få ytlig mögel men också för att de nu bör få se ljuset. Andra trevliga projekt från i höstas är vår vitlöksbädd, där vi nu kan se att den börjat titta upp. Eftersom hönorna springer runt har vi lagt på ett gunnebo-stängsel för att skydda våra skatter. Men dock inga ostronskivlingar ännu, men skam den som ger sig.


Innan helgen passade vi även på att få hem en ensilage-bal av vår eko-mjölkbonde som bor en knapp mil bort. Det är även av honom som vi köper vårt ekologiska hönsfoder av också. Höet använder vi för att täcka våra odlingar med sen efter att vi sått ut för att minska på allt jobb med ogräs och för att det växer bättre med täckning helt enkelt.


Innan Zäta och jag gick in igen tog vi lite bilder på det häftiga kvällsljuset. Som ni ser har vi även el här ute på landet.


I helgen river vi ut garderober och väggar från den gamla hallen. Vi vill göra det till ett mindre sovrum och i framtiden kan det nog bli utmärkt som ett barnrum. Fler bilder kommer snart!
Simma lugnt (utan olja)!
/Lindis

Tomaterna tittar opp!

Att odla är för mig en ganska ny aktivitet som på så många sätt känns meningsfull. Sedan länge har jag ett motstånd mot konsumtion i allmänhet och av dåliga livsmedelsprodukter i synnerhet. Odling förenar båda dessa ställningstagande i en praktisk aktion som påbörjas i februari månad och avslutas någon gång i oktober/november.

Att genomföra en bra odlingssäsong, så att man har god mat året om kräver sin ansträngning. Och kostar i tid. Men samtidigt får du utevistelse, motion och kunskap. Inte alls en tokig kombination tycker jag själv. Rent krasst är det mycket som går tokigt i samhället idag. Det senaste halvåret har det skrivits om kadmium t.ex som poppar upp i diverse livsmedel, om hormonstörande ämnen som florerar i vårt vatten och påverkar det akvatiska ekosystemet bland annat. Därtill kan vi lägga den ständiga obalansen mellan nord och syd i fråga om livsmedelsresurser och tillgångar som ofta speglas i ekonomiska makt-obalanser. Och samtidigt som allt det här pågår, råder det en ganska hektisk debatt kring vad vi äter och vad vi bör äta. I förra veckan debatterades det i sydsvenskan och den nya dieten som går under namnet LCHF (low carb high fat). Med en LCHF-kost rekommenderas man att äta 1.6 kg kött per vecka, bladgrönsaker och en kolhydrats-fattig kost vilket innebär ingen frukt, inga grönsaker under jord och absolut inget socker. Ja, det kan man väl fixa om plånboken tillåter (sa jag att köttet ska vara från frigående djur?) och om solidariteten med människor på andra sidan jordklotet inte ska inkluderas i ditt kost-resonemang. Det var ungefär så debatten summerades i mitt huvud. Själv tror jag inte fullt ut på bantnings-dieter, i alla fall inte på de som inte kan tillämpas av alla oavsett kön, klass och nationalitet. Jag tror på motion och en varierad kost som kan exkludera kött med jämna mellanrum. Jag tror vi ska fundera på transporter och koldioxid-utsläpp i samband med att vi inhandlar mat, men samtidigt inte bli dogmatiska eller orealistiska i matbutiken. Äta bör man, annars dör man, men det finns gränser för vilka koncept som vi ska anamma utan en smula rim och reson.

Tomat och chilli-plantor bland annat, till höger i bild ser vi pak choi och bladkoriander längst ut till höger i bild

Det är därför jag tycker att det känns så himla fett att faktiskt utnyttja den möjligheten vi har här på landet. Att här-odla. Och att här-odla och lagra så att vi kan klara oss utan importgrönsaker under den kalla delen på året. Det känns så hoppfullt när vi kan se att våra små frön har grott. Men förkultiveringen har bara börjat. I år har vi vår förkultiverings-station i husets södra del. Utseendet påminner om förra årets utseende. Här har vi därför ställt vårt stora akvarium i vilket vi ställer ner odlingsbrättena i. Här står det kronärtskocka, tomat, chilis och paprika. Fuktigheten i det stora akvariet är lite högre och värmen är något varmare än resten av huset så därför gror det på bra här. Andra förkultiveringar på kålsorter, basilika och snabba kålsorter, har vi ställt på andra ställen.

Vår kål har börjat titta upp på verandan

Vitkålen t.ex, klarar sig lite i kallare temperaturer när den väl visat sig ovan jord. Alla kålplantor står med andra ord och gror på verandan nu. Det är så himla coolt att tänka sig att varje planta av dessa små snören ska ge stora kålhuvuden i september. När plantorna är tillräckligt stora åker de ner i jorden.

I år kommer vi att preppa för super-mycket basilika dessutom, för det är så himla gott och egentligen inte så svårodlat.

På odlingsprojekt-listan står det:
* så lök
* hämta hem båg-växthuset
* plantera om tomater.

Med andra ord, aldrig någon ro på torpet. Jag kan fortfarande inte fatta att ett litet frö kan bära så mycket information och egenskaper för att sedan utvecklas till ett helt annat väsen som bär en rad olika egenskaper. Till exempel kan det bidra till mättnadskänsla. Är det inte helt fantastiskt? Och på tal om frön så ser ni här min älskade lilla Zäta i trädgården denna soliga eftermiddag

I tryggt förvar i hönsgården - nya pollor från öst och väst

I fredags hade vi hönsleverans nummer två. Med andra ord har vi sex nya fina äggvärpande pollor. För några veckor sedan var hela familjen i Lund och hämtade hem ytterligare fyra stycken höns. Denna gång var det av rasen Lohman. Innan vi köpte dessa kände jag faktiskt bara till två andra hönssorter. Jag tänkte jag kunde rabbla upp dem här på bloggen så att ni också lär er.

I en bok från Sjöbo bibliotek har jag läst att höns är en av våra äldsta husdjur och även ett djur som finns över hela världen för just sina ägg (och sitt kött). Sedan finns det en salig massa olika höns. Av dessa känner jag därför till dvärghöns (ras 1), för de är så små att de inte kan vara något annat än just dvärghöns. Har man otur när man gissar på dvärghöns för att imponera på någon bredvid, kan man förväxla med kycklingar på grund av sin storlek. Man får alltså titta lite mer noggrant.

Nja, det här ser ju inte riktigt okej ut. Vi gör om sa vi och så blev det också!

Vi har en dvärgtupp här hemma men ingen höna. (Äggen är så små att det knappt känns lönt.) Lohman-hönsen (ras 2) är i alla fall alla ljusbruna/bruna och lägger stora bruna ägg. Just Lohman är kända för att vara goda värphöns. En annan vanlig hönssort är Åsbo-höns (ras 3). Dessa är lite mindre och den allra vanligaste sorten. Dock ska det nämnas att Åsbo-hönsen gärna ligger och ruvar på sina ägg framåt vårkanten, så vill man inte ha en massa kycklingar i sin hönsgård, får man vara på sin vakt.

Våra lohman-höns värper bra men håller sig gärna inomhus mest hela tiden trots att de har fri tillgång till vår trädgård (verkligen ohyfsat). Dessa höns är inte uppväxta med sin hönsmamma (de är fram-kläckta) och beter sig rent ut sagt lite lojt och mesigt jämfört med alla andra höns.

Vi kan inte riktigt säga vad för typ av höns det är som Anna levererade. Hon vet nog inte själv? I alla fall så har jag inget att rapportera så här i skrivande stund. Men fina är de och ägg lägger de som på löpande band. Senast idag så tog vi in 12 stycken. Eftersom vi faktiskt har mist 8 hönor under vintern pga vår oinbjudna gäst, så känns det extra skönt när flocken nu är tryggad från sitt rovdjur och när fler höns har tillkommit. Berättade jag att det var en vildkatt som åt våra höns? Vi tyckte det var riktigt fräckt. Ruskigt stor va den, vi körde iväg den. Så nu har katten andra bekymmer på annan ort istället. Långt bort från vår hönsgård. Det är skönt.

Innan våra nya höns kom hit fixade vi i hönsgården och bytte ut sovpinnar mot grenar och la in annat strö samt spikade upp en ramp för all höns-skit så att vi enkelt kan mocka bort den göttiga gödseln.
Så här blev det tillslut, fler reden och lätt-mockat. Precis som vi ville ha det!
Och nu är verkligen våren i luften. Tomaterna måste planteras om och kålbrättena är sådda och på tillväxt. I helgen fixar vi med ymp-ris av bärbuskar och fortsätter att stöka i trädgården om vädret håller i sig! Håll tummarna!

Huvudvärk i bjälkträsket

Efter mycket möda och slit är nu hälften av alla bjälkfoder borttagna i huset. Middagsrummet fick nymålade väggar och tak, men än återstår det jobb innan det är helt klart. Varför dessa foder frågar man sig? Well, det var väl där på sjuttiotalet någon gång, mellan peajs och love och understandign och det dära. Det ansågs snyggt att klä in sina bjälkar med trä. Väldigt många skånelängor fick ge sig inför den här faiblessen. Det gjordes säkert också för att det på så sätt blev mer lättstädat och höll bjälkarnas ohyra på o-synligt avstånd. För så kan det vara, att det finns ohyra som till exempel or i bjälkarna. Detta ser man om man ser massa små små hål i träet. Då är det ett tecken på or. Bugs.


För en dryg vecka sedan sågade min sambo och jag bort träbitarna (fodret) runt våra bjälkar i middagsrummet. Där under var bjälkarna vita. Helt okej tänkte vi och fortsatte att arbeta med sågen. Men sedan insåg vi att det vita inte var färg utan en tapet (!). Eller till och med ett pappers-liknande tapetlager som klistrats på bjälken innan den fodrats in. Suck. Det vita har vi därför nu rivit bort och under ser man tydliga tecken på fler lager av olika tapeter och tidningar. Kanske snyggt? Jag blev så trött när jag insåg att man nog i framtiden måste skrapa sig fram till en jämn yta för att gå vidare med bjälken. Om man till exempel skulle vilja olja in den eller måla om den i någon enhetlig färg. Så innan man gör något annat med bjälkarna i taket har man alltså flera timmars skrapande framför sig. Kul. Sedan ska någon list sättas på i mötet mellan bjälke och tak. Men inte innan målning alltså. Hej å hå. Och man skrapar inte bara bort lager av tapet eller tidning, taket passar också på att bjuda oss på duschar av damm och skit. Usch och fy va segt.

Vi bestämde oss för att pausa och bara återta middagsrummet med lite skavanker i taket så länge. Innanför matrummet har vi ett stort vardagsrum som kommer att kräva ett minst lika stort jobb. Här finns också bjälkar. Vi tänkte att vi sparar skiten till framöver och göra tak-jobb en masse när vi får energi igen. Nu vill vi bara njuta av våra nya återfunna hus-ytor eftersom värmen har återfunnit sig här i huset.

Och sen häromdagen kom våren. Vi gick ut och fixade till hönsen. Följ bloggen här och titta vad vi gjorde om någon dag eller två igen! Uppdateringar utlovas!

Nu är vi igång!

I söndags började vi så efter att all snö försvunnit på gården. Till och med iskristallerna på fönstret på verandan syns inte till längre, men lyckligtvis hann jag ta en bild innan.

Det ligger mycket logistik och planering bakom en sådd inser jag mer och mer. Att så är på många sätt fascinerande. I skrivande stund hör jag hur mastersågen går på högvarv i middagsrummet. Min sambo är i full gång med att såga bort resterna av bjälk-fodret som täcker de fina autentiska, or-ätna bjälkarna i taket!

Vi har haft skridskomöjligheten på vår "damm" nere på ängen. Tyvärr hann vi aldrig åka på den innan isen smälte, men det kanske hinner komma mer kyla innan våren är här?

Visste ni att man behöver planera efter många parametrar under sådden? Givetvis kan man göra lite som man känner, men vill man både ha kvalité och kvantitet på samma gång, så behöver man sätta planeringssinnet till. Till exempel bör man fråga sig om när man vill njuta av grönsaken man sår. Kanske kan man inte välja i så stor grad - vissa grönsaker ger bara mat under särskilda perioder som t.ex kronärtskocka. Andra grönsaker kan sås i omgångar och därmed skördas därefter. Vi har försökt fråga oss hur mycket vi ska så. Vi vill till exempel ha kål under sommaren men även kunna lagra ett trettiotal kålhuvuden över vintern. Samma lagringsbehov har vi för de direktsådda rotfrukterna som morötter, palsternacka och rödbeta med mera.


En annan fundering är krukor, vi har inte ett obegränsat antal. Och platsen för uppdrivningen är eventuellt också begränsad. Sår vi tomater i en särskild krukstorlek, måste vi samtidigt spara några krukor för sådd av chillis och paprika som också sås nu. När dessa plantor planteras om används krukorna igen för pumpa och squash lite längre fram. Som ni förstår är det en hel vetenskap bakom sådden och det som följer den.

Jag fortsätter att lära mig om odling och förundras fortfarande över vilken växtkraft som finns i ett litet, litet frö. Resultatet från denna säsong vet vi ju inte ännu. Vi har dock stora förhoppningar och kampen mot stora skördar framöver har just börjat! Våren är på väg gott folk!

Äntligen värme i stugan - dygnet runt

Rör rör rör, här ser ni kopparrör

Den är snart drygt två veckor sedan vi fick igång vårt värmesystem här hemma. Och jag har inte bloggat sen dess, men idag fick jag lite tid över! Jag vill redan nu be om ursäkt för om blogginlägget känns tekniskt, jag har gjort mitt bästa för att inte bli för svårtolkad och samtidigt säga något vettigt. Hoppas att ni håller med om det ni också!


Ett nytt värmesystem känns ordentligt skönt i vårt stenhus. För nu är det riktigt varmt här inne. I takt med vintern hållit sig mild har vi arbetat med att installera ett värmesystem i vårt nya hus. Och det var först när ute-temperaturen sjönk till minus 15 som systemet testkördes. En riktigt god timeing med andra ord. Inte en dag för tidigt. Så samtidigt som denna köldknäpp svep förbi oss, hade vi en inne-temperatur på runt 20 grader. Inte alls dumt. Innan jag berättar mer om vårt härliga värmesystem tänkte jag redogöra lite kort varför det känns som en milstolpe i vårt husfixarprojekt och även varför det är en milstolpe i ett gammalt hus på landet i övrigt.

När jag först flyttade ut på landet hade jag inte alls någon bra koll på hur man värmer hus. Jag förstod att det fanns olika tekniker och hur de teoretiskt fungerade (jag har ju gått en civilingejörsutbildning, så det förväntas man ha koll på lite grann i alla fall). Men mer än så var det inte. I en lägenhet i stan är det inget man funderar på riktigt. Men som husägare bör man ha lite mer koll vill jag nog påskina.

Vattenburna element i gammal stil känner många igen. Vi köpte våra lokalt på en byggskrot för en tiondel av priset.

Huset jag bodde i först, innan jag och min sambo hamnade här på gården, hade inget ordentligt värmesystem. Det fanns givetvis element som gick på direktverkande el, men det kostar skjortan att värma upp ett hus och är heller ingen miljöklar lösning. Jag hade dock på ett (singularis) element den vintern och det kostade mig ca 1500 kr/mån med det årets elpriser. Utöver elementen i det huset, fanns det en relativt stor kamin där man kunde elda. Vedeldning är genialt. Det ger både en härlig känsla, mys och värme. Men värmen är som bäst när man eldar. Saknar huset även isolering så blir värmen ännu mer kortvarig. När man kommer hem från jobbet innebär det därför också att man kommer hem till ett kallt hus om ingen varit hemma och eldat.
Ett bra vedförråd kommer man långt med på vintern!

Sedan spelar det ju givetvis roll om du eldar torr eller fuktig ved. Är veden fuktig 30% ger 1 kg ved 3 kwh jämfört med 4 kwh om du eldar 1 kg ved av 20% fukthalt. Att torka ved och hantera ved kommer jag att skriva mer om en annan gång. Jag nämner det mest nu som en fingervisning.

I takt med att tekniken gick framåt gick också hus-uppvärmningsteknikerna nya lösningar till mötes. Alla typer av värmesystem behöver inte få sitt bränsle från ved. Men ved är dock det som vi vill använda som värmekälla. Ved är koldioxidneutralt och även den mest priseffektiva värmekällan dessa dagar.

Ett centralt värmesystem innebär för oss att vi vedeldar på ett ställe och att värmen sprids i hela huset via element. Dessa element bär i sin tur på vatten, som den vedeldade pannan har försett med värme innan det skjutsas runt i andra delar av huset. En vedpanna kan se olika ut - den kan ge mer eller mindre effekt genom sin eldning. Mellan vedpannan och elementen har man sedan tankar ("termosar") som är fyllda på vatten. Vatten har en god värmekapacitet (ca 4 gånger mer än luft) och kan därför ackumulera värme. Den som sköter vedeldningen kan sedan bestämma när och med hur många grader som vattnet ska gå vidare i systemet och vidare in i huset med. Som ni förstår finns det många olika parametrar som förbättrar värmeutbytet i ett sådant här system, t.ex.

1. Vattnets volym i tankarna
2. Veden som eldas - är den torr?
3. Rörens material (olika material har olika förmåga att leda värme)
4. Rörens isolering (här kan annars värme förloras)
5. Systemets storlek (antal element, meter rör osv) mm
6. Användarens lust för höga resp låga inomhustemperaturer...

Här i huset fanns det
1. Ingen vedpanna
2. Ingen ordentlig skorsten till vilken pannan kunde kopplas
3. Inga rör som kunde leda vatten
4. Inga element som bär på vatten
5. Inga tankar att ackumulera vedeldat varmt vatten

Det här är vår vedpanna Egor. Han är inte så snygg Egor. vi hittade honom på blocket för ett bra pris. Egor är egentligen från Tyskland och har nog en tjugo år på nacken.

Som ni förstår har vi haft ett digert arbete hela hösten. Många hundra arbetstimmar senare är det dock klart och vi är så nöjda. Och det är min underbara älskade sambo som med sina vänners hjälp har genomfört detta stora arbete. Jag är så tacksam och glad. Livet är allt bra härligt.

Nu har vi satt igång att fixa med vårt framtida matrum, men det får jag skriva om snart igen.
Det ska bli vitt här och vi ska ta fram bjälkarna i taket bland annat!

Nya nyanser i vardagen med linoljefärg

Nu har det rasslat till här på gården. Värmen har etablerat sig i alla våra rum i vårt stora hus. Värmesystemsprojektet är i hamn efter en hel hösts slit och jobb. Och lagom till att den första köldknäppen kom, fick vi alltså våra element varma. Jag tänkte skriva om detta snart. Innan dess ville jag visa lite förvandling som vi är skyldiga till.

På bilden här nedanför ser ni hur vårt lilla kök såg ut innan vi gjorde om det. Nu har vi egentligen inte gjort om så mycket än så länge, vårt plastgolv är kvar och kökets yta är fortfarande liten och otillräcklig. På sikt kommer vi förmodligen att bygga ett kök i en annan del av huset, men tills vidare nöjer vi oss med de små ändringar som vi gjort här. Nya beslag på köksluckorna och ny färg blev det alltså denna gång. Saker som man klarar under sin mammaledighet tänker jag. Inte så märkvärdigt för den hantverkstrogne med andra ord, men väl en trevlig förändring som märks tydligt!

Flyttlådan på bordet skvallrar om nyinflyttat. Bilden är tagen den första veckan i juni, innan vår kära Zäta kommit till oss. Bordet och stolarna har vi kvar men stolarna har vi målat vita. Köket i sin helhet var ett praktexempel på sjuttiotalets "murr" (från svenskans murrigt, förf anm).

Jag ville gärna testa att måla med linoljefärger, dels för att det är den bästa eko-färgen, dels för att resultatet kan bli bra även om det är lite annorlunda att måla med linoljefärg jämfört med t.ex. kommersiell vanlig plastfärg. Linoljefärgen använder sig dock av lösningsmedlet terpentin som är både allergi- och cancerframkallande. Inte så lämpliga ångor för en bebis att vistas i med andra ord. Och är man mammaledig med en bebis så får man se till att måla när bebis sover eller när bebis blir passad av någon annan. Så det tog lite längre tid att måla köksluckorna än vad andra målningsprojekt har gjort. I tillägg torkar linoljefärgen på 48 h jämfört med en plastfärg som tar ca 2-5 h beroende på omgivande temperatur.


På biblioteket hittade jag dessutom en väldigt bra bok om linoljefärger och dess historia, skriven av Lena Nessle. Boken hette Måla som förr. Det fanns bra med beskrivningar och instruktioner om hur man blandar till olika typer av färger, allt från heltäckande till en mindre täckande färg, dvs en lasyr. Jag ville inte att lasyren skulle vara vit, utan bröt därför en vit zinkfärg med pigmentet umbra, som jag köpte som pigment på lösvikt i affären. Umbra är en grön nyans som gav en grå/grön varm färg tillsammans med den vita. När jag blandat till rätt nyans, genom att blanda pigment i färgen, blandade jag ut med olja och sedan späddes allting med halvolja. Halvolja är en blandning (1:1) av terpentin och kokt linolja. Till skillnad från plastfärgen, blandar du din linoljefärg (pigment eller färdig färg i burk) med linolja (kokt eller rå) samt terpentin. Ju mer olja/pigment du späder med, desto klarare färg får du. Linoljefärgen kändes väldigt rinnig och tunn tyckte jag. Ett bra resultat med linolja får man bäst genom att stryka på färgen väldigt tunt fick jag veta. Inte helt lätt. Jag målade för säkerhetsskull baksidan av luckan först för att försäkra mig om tekniken innan jag gav mig på framsidan.



På auktion hittade vi bordet ni ser i bild och efter att stolarna fick bli vita, blev det en trevlig kombo. I en container hittade jag dessutom den här kära hyllan som vi nog snart finner en plats till. Efter att vi shape-at upp den lite. Jag älskar att fynda i containrar. Man kan hitta allt där! Någon som har några bra fynd att skryta med?


Det är väl egentligen bara tiden att genomföra alla projekt som fattas, men den kommer, i sin egen takt. Nu ska jag njuta av våra varma element och fundera på hur man enkelt beskriver ett värmesystemsprojekt tillsammans med en folköl i handen.